Lena

Jag steg upp kl 5.30, har med svårt att somna på kvällen och sover så lätt att jag vaknar av minsta knyst. :(

Allt snurrar i huvudet och idag ska jag ha möte med chefen hoppas det är givande. Tänker mer och mer att jag borde söka mig bort från den här arbetsplatsen och se lite annat få jobba med nått där man känner sig värdesatt även av ledningen. Ska nog gå in till Af idag och se om de kan hjälpa mig.

Känner mig så ensam på jobbet, alla andra tillhör ju arbetslag och samarbetar ju alltid på gemensamma dagar. Jag tillhör inget lag och i år har ledningen bestämt att "övrig personal" inte ska ha nån kickoff. Men jag vet att administrationen ändå kommer åka iväg och äta lunch och planera lite..........men jag då?

Är så jävla trött på att alltid glömas bort, ingen säger till mig vid eftermiddagskaffet, uteluncher, föreläsningar mm

 *SUCK*

Hur blir det nu då?

Ja, det kan man verkligen undra.....
Jag har ju jobbat på idag och det har väl gått bra men vid lunchefter ett möte med chefen så skulle chefer och administration åka och äta lunch och vi skulle ses om 20min på parkeringen. När jag kom dit hade alla utom 3 personer åkt och de verkade inte vara så sugna på att jag åkte med dem. Så jag sket i det, jag kände att jag inte hade ork till det idag.
När jag kom ner i personalrummet för att äta min macka och keso så är det fullt där med personal som fixar med sina lunchpåsar. Jättetrevligt har de pratar och skrattar glatt medans de dukar fram :)

Då plötsligt säger en av de äldre kvinnorna som tidigare hört mig och G sarkastiskt skämta om att idag får vi ingen mat, syns inte vi tro? : - Men Lena du kan väl äta med oss det gör väl inget. Du måste ju också ha mat. - Men? säger en annan...Vilket lag tillhör du?

- Eh.... inget, de har inte räknat med mig och g idag...vi har nog glömts bort *ler glatt emot dem*
- Ledning och admin har åkt iväg för att äta men jag orkade inte följa med dem.
- Men? säger en annan... - Varför får inte ni också en lunchpåse att fixa ihop? - Är du inte anställd här eller?

- Äsch, säger jag..- Det är lugnt jag äter min macka nu...det går så bra jag är inte särskilt hungrig.  *ler med tårar som börjar bränna bakom ögonlocken* - Fortsätt ni med er lunch nu, jag lovar dte är okey!

Nu svämmar de dumma ögonen över av tårar och jag ursäktar mig och går in på toan och skakar av snyftningar samtidigt som jag förbannar snälla gulliga omtänksamma människor :) de gör ju att gråten kommer. Efter en stund känner jag att jag nog kan smita ut och hämta min macka för att äta den ute istället........... NOT!

Då står 12 kvinnor vända mot mig och en kommer och kramar mig och stryker min kind. Då brister det verkligen och alla gånger jag blivit förbisedd ploppar upp och jag berättar om en av de värsta händelserna,  som faktiskt hände igår: 

 - en av cheferna kommer in i personalrummet för att hämta kaffe, han ser inte mig eftersom jag sitter i nedre delen av rummet och käkar lunch. - Jaha, kaffelistan ja...den ska man ju sätta upp sig på säger han. - Nä, jag har redan satt upp dig tillsammans med Lena och H i nästa vecka så det behöver du inte göra. säger O som är vår lilla kaffedrottning :)

- Chefen går fram till listan och tittar på våra namn och säger: - Nä, dom vill jag inte vara med...jag vill vara med någon rolig! säger han och skrattar lite styggt...  Tänkte först att  han hade skojjat på ett djävligt klumpigt sätt men ser sedan att han faktiskt strukit sitt namn fårn vår grupp :( bara för att vi inte passade - inte var skojiga nog.

Jag berättade ovanstående samtidigt som jag ilsket torkade tårarna och bedyrade att jag INTE grät för att jag var hungrig :)  -....som om de inte förstod det...*rodnar*

Det kändes jätteskönt att säga nått till någon, äntligen men samtidigt är det ju nervöst för hur s´nabbt det sprider sig över hela arbetsplatsen *svälj*

Jag återkommer.....John Blund ropar på Anton :)