Han fattas mig....
Min lille Anton är på förskolan nu och det är så tomt här hemma när vi sitter och väntar på att få hämta honom. Jag stannade utanför fönstret och tjuvkikade på honom och han är ju så liten - han får stå på tå och diska tallriken trots att de har en pall vid diskbänken :)
- Inskolningen går över förväntan, när vi kommer på morgonen sätter han sig bums och äter sin medhavda frukt (varför vänta på nått gott?) *S*och en fröken kommer och gör oss sällskap. Sen plockade de fram snigelspelet och Anton sa bara: - Du hämtar mig sen mamma. - Puss Puss.
- Snacka om att man blir snopen men samtidigt är det sååå skönt att han själv släpper taget och säger adjö.
Over and Out!
Ja uj vad store de har blivit... och visst är det skönt att de är trygga små individer som reder sig själva! *kram*
Stora killar o tjejer har de blivit nu Visst känns det lite i mammahjärtat när man lämnar dem men ändå så gott att de klarar sig så bra och är så trygga *kram*
