Lena

 – Stefan vi måste stanna och köpa mjölk innan vi åker hem. – Men åh, mamma! Alltid behöver vi handla ju. – Ja, men vi vill väl dricka mjölk till maten idag med, eller hur?- Lova att det bara är mjölk då mamma och inte en massa annat också.– Måste hitta en ledig p-plats, där finns en. Åhhh nej, inget kundvagnsmynt! Vem sjutton är det som tar dem jämt?
-Stefan mamma måste springa in och växla först, kan du passa Lillebror så länge? Mamma skyndar sig jättemycket.  Hon rusar in och ser till sin fasa att det är lite kö till kiosken och hon är alltför väluppfostrad för att be att få gå före. Hon trampar fram och tillbaka och prasslar stressat med tjugan hon håller i handen. Hon kikar ut genom fönstret och ser så att pojkarna håller sams i bilen. - Jag skulle bara vilja  växla till en kundvagn, säger hon ursäktande när det är hennes tur och känner sig dum för att hon inte handlar nått. 

Den stressade mamman får sina tior och rusar iväg ut och hämtar en vagn och släpper ut pojkarna ur bilen. Lillebror tänker alls inte sitta i kundvagnen utan stretar och vrålar i högan sky så det få bli en kompromiss och ungen hamnar i korgen istället för i stolen som är avsedd för små barnrumpor. Hon strosar runt i gångarna och plockar ner lite av varje i korgen, det är rätt lugnt i affären idag så det är lite vilsamt att gå där och planera middagar. 
Det doftar gott av någonting hon känner igen men kan inte bestämma vad det är eller vart ifrån. Hon tycker sig se någon hon känner igen i ögonvrån någon som hör ihop med dofterna. Plötsligt känns de inte så angenäma längre. Hon ropar på sonen som bläddrar i serietidningarna och känner en lätt stress komma krypande. De sista varorna kastas snabbt ner i vagnen och de sätter kurs mot kassan.
När hon står där och väntar på sin tur så känner hon sig olustig, yr, svettig och lätt illamående. Tankarna virvlar i huvudet på henne, tänk om hon ska bli dålig i magen nu? Tänk om hon kräks eller ännu värre svimmar här i kön! Pojkarna får inte hjälpa till att plocka upp på bandet idag för nu har hon bråttom, bråttom därifrån och hem. 

Väl hemma går pojkarna iväg och leker medan mamman med iskalla händer och skakiga ben plockar in varorna i skåpet och sätter på en kopp kaffe. Hon nynnar tröstande för sig själv och känner hur hjärtats slag sakta återtar sin normala rytm, hon trivs igen, illamåendet och obehaget från affären är borta och glömt.
De stora barnen droppar in efter hand som de slutar skolan och middagen puttrar på spisen. Nu väntar de bara på att pappa ska komma hem så att de kan sätta sig och äta tillsammans. 
- Då plötsligt fanns han bara där, han som fick hennes hjärta att klappa fortare och halsen att snöras samman så att det blev svårt att andas. - Hej, sa han med len stämma, minns du mig? Hon vände bort blicken och kippade efter luft samtidigt som hon försökte få kontroll på tankar och känslor. Hon mindes honom mycket väl och hon mindes också vilket helvete hon haft när de stiftade sin bekantskap.
Hjärtklappning, andnöd och magont stod dagligen på schemat. Domnande armar, rädsla, yrsel och flyktkänslor var ett annat vanligt inslag.  

Första dagen han kom till henne låg hon på soffan och vilade lite, hon var ensam hemma och det var lugnt och tyst i huset. Teven stod på med låg volym och hon slötittade lite på någon förmiddags såpa.  Den gången kom han smygande upp över hennes bröst och kramade sakta hennes bröstkorg i ett järngrepp. Hon kunde inte andas, hon kippade efter luft.  Flämtande låg hon hjälplös på soffan, hon kunde inte röra sig,  armarna och benen var bortdomnade. Paniken steg i bröstet på henne, hon svettades och kände sig illamående. Vad var detta? Var det astma? Kunde man dö av astma?
- Ut! Hon måste ut på balkongen så att hon kunde få luft. På balkongen skulle hon dessutom synas om hon svimmade eller behövde kalla på hjälp.  Hon lyckades resa sig och gå de få stegen fram till balkongdörren – jävla lås! Aldrig hade det varit så svårt att får upp det låset, hon hann få tankar om att hon skulle hittas liggande död på golvet innanför dörren, vem kom hem först av ungarna? Var det E eller var det K? 
K skulle klara av att fixa hjälp men lilla E skulle ju bara bli för rädd och vara totalt oförmögen att reda ut situationen. Stackars barn! Inga kloka lugna tankar kunde nå igenom skräcken som virvlade i henne. 
Rädslans var så stark och hon upplevde ren och skär dödsångest det kändes som om hon aldrig i livet skulle klara sig ur den här situationen. Hon kände sorg över att kanske behöva lämna sina barn och sin man, vilken usel morsa som dör ifrån sina barn.  
Hon fick tillslut upp dörren och stapplade ut på balkongen på  ben som knappt bar och hängde sig illamående över räcket. Hur många minuter som gick därute på balkongen vet hon inte, hon känner bara att hjärtat sakta återtar sin lugnare rytm igen och det går åter bra att andas. Hon sträcker armarna över huvudet och ”plockar äpplen” för att få bort den stickande känslan i fingertopparna. Illamåendet finns ännu kvar och det gör även en stor tung klump av oro i magen. En diffus känsla av fara dröjer sig kvar hos henne som en stor klump i bröstet.
Men nu äntligen kan det sunda förnuftet nå igenom och tala om för henne att det inte var någon fara utan kanske bara ett litet astmaanfall, eller nått? Inte var det dödligt i alla fall (eller?) och nu fick hon allt ta och skärpa sig för de stora barnen skulle snart komma hem och Lilleman skulle hämtas om en halvtimma. Svag i benen och med en klump i magen tvingar hon sig iväg för att hämta på dagis fast hon egentligen skulle vilja krypa ner och darrande gömma sig under täcket.   

Sen den dagen kommer han till henne ibland, hon har lärt sig nu att han kommit för att stanna. Det var tätt mellan besöken i början men nu kommer de mer sällan. Hon kan aldrig veta när han tänker komma utan plötsligt står han bara där bakom henne och viskar till hennes inre. Alla hennes innersta hemligheter och rädslor känner han till och han är skicklig på att få hennes hjärta att banka fort fort utan att hon är medveten om att det sker förrän det bultar hårt i bröstet och hon blir alldeles yr och kallsvettig. Extra trevligt verkar han tycka det är att komma när hon är ute i någon affär eller står i kön ibland en massa andra människor och ljud. Det fanns en tid alldeles i början av deras bekantskap då hon undvek affärer eller tom fick ställa ifrån sig sina varor nånstans och rusa ut ur affären eftersom hela kroppen skrek – FLY!  Men den här eftermiddagen är hon stark, hon tänker inte låta honom störa familjens lugna middag tillsammans. Hon vänder sig om och stirrar på honom. Hon ser nu att han inte är någonting att vara rädd för, han tål inte en riktig granskning utan krymper ihop och försvinner inför hennes ögon och hon återgår stärkt till sin familj. Denna gång vann hon för hon var beredd en annan gång kanske han vinner. Men han kan ändå inte göra lika stor skada nu för nu har hon lärt känna hans svagheter.  Han kanske kommer att vara ett inslag i resten av hennes liv men han kommer aldrig att vara välkommen.  -

Hon kallar honom Herr Å.